British Spring Masters – Edinburgh 4-6 april 2008

Kajsa tävlade i British spring masters och lämnade en rapport.

 

British Spring Masters är en av tre återkommande tävlingar som britterna arrangerar. I dessa tävlingar, som också är öppna för andra nationaliteter, tävlar hoppare från 16 år (”pre-masters”) till 70+. De har också en ”novice class” i varje åldersgrupp.

Årets Spring Masters hölls i The Royal Commonwelth Pool i Edinburgh. Utöver deltagare från England, Skottland och Irland var Sverige, Frankrike (Marta) och Spanien (Ana och någon okänd kille) representerade.
Sveriges deltagare tävlade bara på 1-meters svikten eftersom hon prioriterade att ta ett direktflyg hem på söndagen istället för att flyga via Heathrow. Hon var mycket glad över detta beslut eftersom Heathrow snöade igen och 100-tals flyg ställdes in.

Tävlingen gick hyfsat bra. Som vanligt när det är tävling blev jag jättenervös när jag skulle hoppa, för plötsligt slog det mig att ”Shit, det är tävling nu!”. Så dags då… Men, jag hoppade i alla fall ganska stabilt och skrapade ihop 146 poäng, vilket räckte till en hedrande 9:e plats. Ja, av nio deltagare, men vaddå? Det var ju 30-39 åringar, så inte nog med att jag fick tävla mot Beth, jag fick tävla mot Amanda och Naoimi också! Beth var som vanligt överlägsen. 

Jag var hemskt nervös inför mitt sista hopp, volt framåt med helskruv. Jag gjorde den en gång på träning på fredagen, och så bra har jag aldrig gjort den förut. De som tittade sa att den hade renderat uppåt 6 poäng. Jag försökte med mitt gamla ”klappa igång publiken-trick” men det hjälpte inte den här gången. Kanske för att alla klappade i otakt och dessutom skrek samtidigt ”Come on! Come on!”. Så det blev snarare ett huvudhopp framåt i pik med kick och 1 och 1/4 skruv. Jag fick någonstans mellan 0,5 och 4 poäng. Jag nollade alltså inte!. Den snälla spanjorskan var i alla fall på min sida och sa mycket illustrativt ”In a pool that looks like this what is front??!”.

Ja, ok, vi kan väl låtsas att jag skruvade för mycket för att jag inte kunde se vilket som var framåt… 🙂
 
Efter att ha beskådat herrarnas tre meter, med bland annat Tonys 1½ framåt med flygande start och Brians rak tyska med helskruv gav jag mig ut på stan med min personliga guide Michael. Hans tjej Sarah var också med, men avvek efter lunch. Vädret var hemskt, och jag var ganska trött, men jag klättrade i alla fall upp i ett utsiktstorn. Det stod vid entrén att man inte skulle gå upp i tornet om man var klaustrofobisk eller höjdrädd. Jag är klaustrofobisk och Michael var höjdrädd. We were a perfect match. Han supportade mig i de trånga trapporna (jag är glad att det inte var högsäsong kan jag säga…), och jag supportade honom på utsiktsplatserna.
 
På kvällen var det middag i bokad lokal där det serverades mat. Pommesfrittes och lasagne. Och vegetarisk pasta. Discomusiken skrålade högt, men jag var alldeles för utmattad för att dansa. Så det fick bli mingel och alkoholintag istället 🙂
 
En grej som gav upphov till mycket diskussion var hur lång tid det egentligen tog att gå från hotellet till simhallen. Enligt den information vi fått skulle det vara ”20 minutes brisk walk”. Mellan hotellet och simhallen låg ett stort berg som man måste gå runt. Det fanns dock väldigt många vägar att välja mellan. De som lyckades hitta klarade promenaden på cirka 35 minuter. Några stackare höll på 1 h och 15 minuter. Taxi kostade cirka 5 pund. De som gått 1 h och 15 minuter sa såhär: ”Worst five pounds I’ve ever saved”. Själv fick jag skjuts med Lesley både fram och tillbaka. Så mig var det inte synd om alls 🙂

Det här inlägget postades i Tävling. Bokmärk permalänken.